Imorse trodde jag att jag skulle jobba hela veckan och att barnen skulle till dagis och allt skulle gå tillbaka till vardagen efter sommaren. Men efter lunch kom samtalet som vi fruktat. Men nu sitt vi i bilen på väg ned till Uppsala .

Aldrig ha det känts så nära, flåsar i nacken och hur fort jag än springer. Tanken på vad som egentligen ha hänt/händer skrämmer ännu mer för hur mycket vi än ber och inte vill så kommer det närmare och närmare och till slut är det ingen som ändra på det. Inte ens Gud.

Bilden överst är på vägen till jobbet och den andra är på väg till Uppsala. Ett samtal och hela världen och planerna förändras. På en millisekund!