Vad säger man, inget speciellt. Bara att ännu en helg ha passerat och det är snart en ny.

Sekunderna som blir min, minuter som bli timmar. Timmarna blir dagar och dagarna bli veckor.

När veckorna blir månader och månderna bli till år.

Helt oroligt att jag snart varit mammaledig i hela två år. När och var ha dom tagit vägen?

Minns det som om jag nyss var stor och bara längtade efter min lill*. Sen att det var Rasmus som kom.

Mest välskapta och finaste pojke mina ögon skådat.

Sen kom vi hem, helt nytt liv väntade oss. Som föräldrar. En ärofylld uppgift åt våran lille son, prinsen. 

Sen att jag blev gravid igen och vi väntade en ny bebis. Wow säger ja.

Ännu en gån fick jag uppleva den gränslösa kärlek från från första stund.

Mina små, mina små bebisar. ( Små och små är dom väl iof inte längre.)

Prinsen blir ju 2 år och Donnan 1 i januari. Det ska firas, stort. Vet bara inte hur bara. Förslag?

Ja men om man kanske ska ta och göra nått vettigt av denna dag oxå.

Ha ju hunnit med en hel del, städa, vikt tvätten, laga lite lunch, lekt och läst. En massa.

Robban börja ju jobba imorrn. Hur underbart som helst, coh ja ska jobba på söndag. Extra julklapps pengar.

Ha ju en lång lista, blir ju både födelsedags och julklappar.

Nä hopp och må. Hej och hå.

Nu ska iaf jag pussa på mina små

.      

Och vart ska vi börja. Känns om ett lång och nästintill jobbigt inlägg inte är att föredra så vi gör lite kosta och snabba uppdateringa om vad som hänt sen sist.

1. Vi ha nu flyttat, äntligen bort från detta hemska och vidriga lägnhet. Sista tiden gick jag bara och längtade därifrån.

Till nytt, fint och helt underbarr längenhet. Passar oss perfekt.

Det är synd att det krävdes så mycket av oss innan vi äntligen hittade rätt. Men nu så.

2. Veckan innan flytten blev det ju ambulansfärd, sjukhusvistelse och två operatiner på mindre än 36 timmar. Gallblåsan sprack när dom skulle ta ut den och en sten ramlade ned i gallgången. Vilket gjorde att när jag slog upp ögonen från första op så sa dom att dom var tvungen att göra det igen. Lagomt roligt. Men det gick ju bra tillslut.

Jag vet att jag i början av maj (via UL) hade 20-30 stenar i gallblåsan. Jag frågade lärkaren som opade mig hur många han trodde jag hade. Tror dock han överdrev rejält,men han påstår att det va ca 100. Men som sagt, är nog lite överdrivet.

3. Liv, donnan. Hon utvecklas ju i raketfart, lärde sig krypa under tiden jag var på sjukhus. Sen på dom två senaste veckorna ärt sig apploderat, vinkar, säga heee ( hej) och sist men inte minst ska hon nu äta helt själv. Vilket går bra. Min donna.

4. Rasmus, prinsen. Han gick fram till Liv när hon satt på golvet i ett rosa hårband. Strök henne på kinden och sedan sa han "Biiiin, Biiiiiiiiin Liiii" Vilket jag tror betyder  "Fin, fin Liv". Söt plutten min.lätt den bästa brorsan i världen. Så det så!

Sammanfattingen klar. 

Så vad händer och sker nu, borde väl kanske uppdatera mera.

Idag är vi hemma hela familjen, ska väl snart slänga i oss någon lunch. Svänga förbi affären och komplettera det vi missade igår.

Sen blir det lite bus i eftermiddag.

Måste boka in lite möten och grejs till veckan, mammaledigheten är snart över och verkligenheten med jobb kommer ikapp.

Men med lite planering och trix ska vi nog få tid och njuta av livet precis som idag. Älskar verkligen mitt liv som mamma!

Men två små som mina kan man inte vara annat en stolt :)

Härliga, höst morgon. Nu är vi på väg till mamma. Hon skulle bjuda på frukost. Sen i eftermiddag händer de som vi ha vänta på länge. Jag är som värsta barnet på julafton. Så som jag ha längtat. Riktigt mycket. Till våran nya lägga. Efter allt som hände förra veckan gick det inte riktigt som vi planerat, menha vi fått hjälp och packa och nu händer det. Välkommen hem familjen Krok/Sjögren

Borde lägga mig och sova. Imorgon är de troligtvis den sista delen i detta elände. Ska sövas igen. Finns en sten kvar efter op igår men imorgon ska den bort. Längtar efter mina små. Liv kom upp en sväng idag. Älska dom små så de gör ont i mamma hjärtat att inte vara med dom. Men nu ska jag igen med Winnerbäck i mina öron sova. Hörs hej.

Ja. Här är jag. Mitt livs första ambulanstur och sen blev jag inlagd igår. Troligtvis är de gallan. Har sovit till och från plus att jag agerat nåldyna i två dagar nu. Saknar mina små. Men jag är ett vrak. Mår illa. Trött. Värk. Matt och seg. Men med Lars Winnerbäck i öronen ska jag vila lite till i väntan på alla provsvar. Hörs hej.