Nu har det som flåsat mig i nacken kommit ikapp, gått bredvid och sedan förbi...

Inget bli som förr, inget...


Vi bli kvar över helgen, det behövs.

Jag känner dig, jag känner dig så väl,
dina fasor, dina våndor finns också i min själ,
du är mitt kött och blod, du bär ett dyrbart namn
och min kärlek utan villkor, jag gör vad jag kan,
så stor och stark på dagen, men så liten mitt i natten,
när ingen ser, när ingen hör, kommer gråten mitt i skratten

Fatta att jag ha två barn. Två barn där orden som beskriver dom inte finns i ordlistan:)

Redan söndag, vi fick ju extra lång helg då donnan åkte på febran och tandsprickning i fredags och jag VABBA.
Sist hon fick en tand fick hon ju öroninflamation.
Man lider ju så fruktansvärt med dom små, helst när hon inte kan tala om hur ont det verkligen gör.

Annars ha vi inte gjort så mycket. Fick spontan besök igår och slängde ihop lite mat, alltid när jag är kocken blir det utmärkt;)

Idag ska vi utrota tvätthögen, busa och en massa mys i soffan. Vi startade redan 5,35 imorse.

Glömde ju berätta om helgen!
Vi grillade, drack oändligt mycket sprit, dansade och diggade uggla.
Bästa sällskapet hängde jag självklart med, snyggast och grymmast var jag nog med;)

Nu är jag nere på 80-talet. Ett mål till som bockas av min delmålslista. Skall erkännas att det är en svin skön och stolt känsla som infinner sig.

Annars så har vi arbeta i veckan, R på sitt sätt. En vecka borta. Utan telefon den här gången:/ veckan kändes oändlig.

Barnen har igår åkt ned till Uppsala med R. Känns också extremt tomt att vara utan dom igen men vad gör man?
Det är inget vi styr över utan jag försöker inte tänka på det. Fast det är en del av vårt liv. Vill bara att allt ska vara som förr.
Men då ska det inträffa ett mirakel eller någon vrider tillbaka tiden så man hade gjort eller sagt allt man inte hinner nu.
För hur som helst tickar tiden på och den kommer inte tillbaka..

Idag väger vi hela 90,2 kg. Sakta men säkert mot 80-talet. Så det så;)

Eftersom det blev lite panik att åka hit ned fick jag bara med lite kläder. Mesta dels sommarkläder så fick jag gå till centrum och köpa lite nytt.
Riktigt nöjd att jag nu KAN och får välja fritt vad jag vill ha på mig;)
Känner mig riktigt bekväm i jeans och en enkel tröja.
Det är min stil tror jag bestämt;)

Här nere är det lite bättre, trots allt som hänt under veckan. När man kastas mellan hopp och förtvivlan.
Men man är fortfarande lika hoppfull över att det ska vända och allt ska bli bra igen. Fast det nog aldrig kommer bli som förr igen.....

Sista bilden är på mig och bröderna Krok. Tror bestämt att jag passa som deras vårdare... Ha ha