För tre veckorsen var jag världens lyckligaste. Den lyckligast mamman i världen.

Jag hade min prins hemma, jag hade min prinsessa hos mig.

Låg och inspekterade henne genom den där platsbaljan i timmar. Tog kort.

Insåg att livet aldrig skulle bli desamma igen.

Aldrig hade jag kunnat ana den morgonen att vi några timmar senare skulle vara tvåbarnsföräldrar. Stoltaste och lyckligaste.

Så efterlängtad, så välkommet.

Våran dotter, Rasmus lilasyster Liv.

Det var även så hon kom till världen, med buller och bång.

Gick fort, var intensivt och en helt oroligt känsla. Precis som när Rasmus kom.<3

Visst hade folk runt oss haft sina åsikter om att det skulle vara FÖR tätt eller det kommer bli jobbigt. Bara tolv månader emellan. "Oj, oj, hur ska du orka?"

Jag har haft samma svar, samma intsällning till det.

Är det dina barn? Är det din kropp?

Är det dina "vaken" nätter?

Din huvudvärk?

NEJ NEJ NEJ!

Jag ha låtit det rinna av mig som vatten på en gås. Istället ha jag varit stolt.

Och uppskattat dom som verkligen tyckt och varit glada för oss.

Jag har väl förstått att vi skulle ha det tufft, att livet inte skulle vara rosa alla dagar men det kommer vara värt det tio gånger om.  Och jag skulle göra om det igen om jag fick göra om det. FÖR det är värt det varje min  jag titta på mina små. Så mycket kärlek.

Från morgon till kväll.

Rasmus är dessutom den stoltaste storebror, han hämtar hennes napp när hon är ledsen. Eller hitta han inte den så ta han sin egen. Han stryker så försiktigt på henne. Ger henne slängpussar. Hjälper mig byta blöja på henne. Han är lätt den bästa brorsan man kan ha.

Nu ikväll satt han i mitt knä och sa godnatt till henne.

Det är såna här kvällar, när R är borta det kommer över mig. 

Alla ha haft sina åsikter om hur jobbigt det skulle bli.

Men ingen talade om att det kunde bli så här.

Ingen talade om att magsjukan skulle slå så hårt på henne, eller att RS viruset skulle komma.

Visst jag visste att det var farligt för nyfödda men att hon skulle få båda två känns så orättvist.

Känns som om nån tog nio dagar av oss.

Nio dagar av våran familj. Som aldrig kommer komma tillbaka.

Vi kämpade, vi kämpade oss igenom det.

Och hon är stark.  Liv har en vilja av stål.

Tror ingen som inte upplevt dettan kan ens föreställa sig hur maklös man blir.

Jag skulle göra vad som helst för att för att vrida tillbaka tiden och ta det istället för henne.

Men hon ha som sagt kämpa och hon bli piggare och piggare.

Utnämner mig själv till världen i särklass stoltaste mamma till min prins och prinsessa.

Jag kommer vara min föräldrar, Anna och Johan evigft tacksamma för hur mycket som ställt upp dom här veckorna.

När sekunderna blir minuter. När minuterna blir till timmar och när timmarna blir till dagar,

Dagarna som nu blivit en vecka och en dag.

Innan detta har ju denna blogg bara varit puttinuttit. Söt och lite lagom len. Bara samma puttinuttin.

Och visst, det ha väl varit ups en downs i vårat liv oxå. Skillnaden är bara att jag bloggat när jag varit på humör. OCH det ha aldrig varit för att jag vill övertyga andra om hur lycklig våran familj är utan bara för att det varit precis så jag känt för stunden.

Sen kom det, bakslaget utan minsta förvarning.  En måndag kväll hemma, precis som allt hade landat hemma. Vi började uppbyggnande av våran vardag, men våran nya familjemedlem. Vi skulle skapa våran vardag, vi skulle mysa. Vi skulle ut och gå med våran nya vagn. Vi skulle åka pulka. Vi skulle bara ta dagen som den kom.

Som salt kom den in i våra så söta och lena liv. Som om den hade nått där och göra.

Jag fick den först, plågade mig igenom dom timmarna. Mådde lite bättre.

Tyvärr klarade sig inte L från denna hemska sjuka. Den borde förintas. Den borde utrotas.

Jag känner ingen, ingen som tycker om den. Och om jag hade kunnat hade jag tagit den om, om, om och om igen bara hon slapp. Jag hade gjort det för båda mina små troll.

Vi blev inlagd, med sondmatning och allt vad ett sjukhus innebär. Lukten, det sterila och folk i vita kläder med gula 70-talsrockar och munskydd.

Dagarna här inne gick, vi hoppades på en förbättring. När hon tillslut blev en aning piggare satt vi på sängkanten och grät glädjetårar. 

Natten blev hon lite sämre. På morgonen var hon sämre än när vi blev inlagd.

Sköterskan kom in, hon var här inne nästan hela tiden. Fick en känsla i magen om att det inte var som det skulle.

När hon stog dör vid fönstret, när hon låg i armarna( på den för övrigt hårdaste och roligaste sköterska här inne) så ser jag henne. Hon kurrar ihop sig till en liten boll.

Läpparna bli lila, hela hon får en blå ton. Hela MITT HJÄRTA SKRIKER.

Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag hade varit hemma.

Hon får syrgas och får tillbaka sin färg. Minuterna tills doktorn kommer känns som evigheter.

Hon prata kikhosta, dom tar prover. Konstaterad Rsvirus.

Känner mina tårkanaler sprängs. Jag kämpar emot. Robban är stark. Han stryker mig på kinden. Han står där. Lika stark och trygg som han är snygg.

Timmarna blir till kväll. Han måste tyvärr åka hem. Själv sitter jag där. Med en docka lika söt som den sötaste. Lika vacker som sin bror. Jag funderar på hur han har det.

Tårarna kommer. Som floder. I en hel kväll sitter jag ihop kurrad i sängen och gråter.

Gråter, gråter och gråter.

Sen är de som det vänder. För varje dag som går så blir hon piggare och piggare.

Hon tittar på oss med sina vakna, klara och stora ögon, Ibalnd små kisar hon mot oss.

Sakta, sakta och säkert börjar hon vilja äta själv.  Blir allt glesare mellan sondmatingen.

Och idag har  jag aldirg sett henne så pigg.

Jag är den lyckligaste nyblivina tvåbarnsmamman på denna jord. Min prins och min donna.

Vi fick kanske inte den start vi hade hoppas på men jag har en tuffbrud i min famn och den tuffaste lilla kille hemma som nu äter helt själv. Mamma

"Vissa saker tar lite längre tid.

Vissa saker går inte att lösa så snabbt

och vissa saker behöver lugn och ro."

Mia Skärringer

Som rubriken säger.

Finns inget som bör sägas som inte redan är sagt, finns inget som i ord kan beskriva mitt lyckorrus.

Vi blev fyra över en eftermiddag. Så underbart. Så fantastiskt.

Rasmus

Imorrn är det dessutom 1 år sen vi förlovade oss och på måndag är den 1,5 år sen vi blev tillsammans. Och han är killen jag vill lägga mig vid varje kväll, han är killen jag vill vakna med. Och framför allt är han den kille jag vill dela resten av mitt liv med.

Jag älskade dig/er mer idag än igår men jag älskar dig/er mer imorgon.

Du kom, du sågs och du var älskad från första stund.

Idag är de tisdag, ska snart i väg till BM. Lär ju vara bland dom sista gångerna jag åker dit nu.  Fattar inte vad tiden tagit vägen, första veckorna av den här graviditeten gick ju tok långsamt. Sen small det bara till och så är vi här nu.

Samtidigt blir min kille hela ett år om en vecka, vad tar tiden vägen?

Han som kom, sågs och segrade.   

Ska väl göra ett seriöst försök att få undan julen i veckan, byta gradiner och få tillbaka vardagen. Robban ska ju tillbaka till skolan på måndag, så vardagen kommer ju närmare.

Fast vilken vardag? Undra hur det kommer bli ha två små. Undra om dom är lika.

Undra vem det är som gömmer sig där. Lite smått nervös samtidigt som jag längtar.

Men snart så

Om man så så jväla lycklig som jag är nu, dessutom är det jul. Årets mest överskattande högtid men jag älskar den ändå. Från början till slut. Från första advent till tjugondeknut.

Maten, gemensakpen och allt runt om, så som julpynt och julgranen. Julganen.

För andra året ha vi en äkta. Det är våran tradition.

Traditioner, det är väl nått som går hand i hand med julen. Finns det nån annan högtid som ha så många traditioner?

Maten. Älskar skinkan, skulle lätt leva på julskinka från november till februari om jag fick.

Skulle aldrig kunna vara utan.

Alla julkalppar är nu köpta, ska snart åka på affären och handla det sista och sen får Robban jullov imorrn så då startar våran jul.

Kanske inte helt enkelt att skriva om sig själv men jag tänk börja, får vi se vart de sluta.

Jag heter M, är 24 år fyllda. Älskar, saknar och funderar som alla andra.

Har en sambo sedan ett år tillbaka, en son som snart fyller ett och blir storebror.

Vi bor en bit utanför stan, i en lägenhet med tre rum och uteplats.

Ikea är det genomgående tema i min lägenhet förutom att färgen svart domminerar.

(Min sambo brukar skrämta att om han nån gång skulle bli deprimerad så beror de på våran lägenhet och allt svart.)

• Har fast anställning, 75%
• Pensionsspara.
• Både ica, hemköp och coopkort.
• En dammsugare
• Gillar laga mat- helst kött och potatis.
• Gillar ordning- vill ofta att nån annan ska göra det.
• Har en fondvägg, plus bord i mitt vardagsrum alá 80-tal

Har en hel del funderingar och få svar. Gör grymt många misstag, trampar på en och annan tå. Anser att förlåtelse är till för att användas, dock inte missbruka.

Många brister har jag, insett efter den lilla erfarenhet jag haft att det är bättre att erkänna än att förneka.

Gick lekis, lågstaidet, mellanstadiet och högstadiet på min hemort.

Flyttade som 17 åring 27 mil hemifrån pga gymnasiestudier.

Har många vänner av olika slag, vissa jag umgås med mer än andra men vänner är familjen du själv valt och inte föds in i.

Har många drömmar, har många mål. Det första är att vi ska köpa hus. Har sen jag varit liten drömt om det perfekta huset. Tyvärr har jag inte hittat det än. Tror det är ungefär som att söka efter sin prins. Man måste kyssa flera grodor.

För jag älskar flytta, bara erkänna. Har sedan jag tog studenten 2005 flyttat 7 gånger.

När jag var liten drömde jag om bli frissa precis som alla andra, under årens lopp har detta förändras och från kock,hotellvärdina, finsk präst eller uska. Nu vet jag inte riktigt var jag vill bli, så sent som igår funderade jag på förskolärare.

Min familj köpte för två år sen ett litet torp, älskar sommrarna där. Även om de bara blivit två.  Det är en liten huvudstuga, en liten gäststuga och egen badstrand. Med flytbrygga.

Är nog en on off människa när de gåller mitt humör, jag är nog oxå ganska lättpåverkad och försöker lära av andra.

Annars tror jag på senaretid att jag blivit mer tillsfred med mig själv, som om några puzzelbitar fallit på plats.

God dag.

Känns om det är dags att skriva, någor jag funderat på länge. Något jag legat länge och fundera på . Hur, vad och varför vill jag dela med mig om mitt liv.

Varför vill just jag dela mina med och motgångar och fläcka upp de för en hel hög med okända människor på "world wild webb"

( Stavar för övrigt som jag gör, tänkte om jag blottar mina egna brister så slipper ni påpeka det sen, bara en liten tanke som kom emellan)

Är en helt vanlig tjej som snart ska bli tvåbarnsmor. Lever med min sambo i en bit utanför den stora staden.

Vi har en genemnsam son som snart blir 8 månader, jag spenderar mycket tid med mina vänner och försöker kommer till freds med livet i dess alla med och motgångar.

Efter en tuff och lite intensiv sommar med många turer fram och åter så är det dags för oss att gå vidare.

Jag ska leva den här dagen som om det vore den sista!