Vad säger man, inget speciellt. Bara att ännu en helg ha passerat och det är snart en ny.

Sekunderna som blir min, minuter som bli timmar. Timmarna blir dagar och dagarna bli veckor.

När veckorna blir månader och månderna bli till år.

Helt oroligt att jag snart varit mammaledig i hela två år. När och var ha dom tagit vägen?

Minns det som om jag nyss var stor och bara längtade efter min lill*. Sen att det var Rasmus som kom.

Mest välskapta och finaste pojke mina ögon skådat.

Sen kom vi hem, helt nytt liv väntade oss. Som föräldrar. En ärofylld uppgift åt våran lille son, prinsen. 

Sen att jag blev gravid igen och vi väntade en ny bebis. Wow säger ja.

Ännu en gån fick jag uppleva den gränslösa kärlek från från första stund.

Mina små, mina små bebisar. ( Små och små är dom väl iof inte längre.)

Prinsen blir ju 2 år och Donnan 1 i januari. Det ska firas, stort. Vet bara inte hur bara. Förslag?

Ja men om man kanske ska ta och göra nått vettigt av denna dag oxå.

Ha ju hunnit med en hel del, städa, vikt tvätten, laga lite lunch, lekt och läst. En massa.

Robban börja ju jobba imorrn. Hur underbart som helst, coh ja ska jobba på söndag. Extra julklapps pengar.

Ha ju en lång lista, blir ju både födelsedags och julklappar.

Nä hopp och må. Hej och hå.

Nu ska iaf jag pussa på mina små

.