Finns mycket man kan skratta åt idag, livet.

Lite lätt så där, många få för unnat att skratta åt saker. Men det finns så mycket som gör de värt och leva. Och den sista lilla puzzelbiten föll nu för snart ett år sen.

Solklart är iaf att jag har hittat den man som jag älskar att spendera min tid med, älskar att vara i närheten av älskar att han gör mig hel.

Finns inte en sekund som jag ångrar att jag sa ja när han friade.

Det är lixom vi mot världen.

Älskar som i natt när sömnen lyste med sin frånvaro så  strök han mig på armen. Så förstående, så underbar. Så älskvärd...

Han är den jag vill gå och lägga mig bredvid, han är den jag vill vakna upp med och han är den jag vill dela mitt liv med. Han är dessutom pappa till våran son.

Sen har vi R, våran son.

Det var kärlek första ögonkastet, det var då vi möttes på riktigt.

Hans ögon var dom finaste jag nånsin sett, hans mun var den vackraste jag skådat och hela han visade var perfektion var.  Det var som jorden stilla, tiden stannade och allt blev så solklart.

Min första stjärna var född.

Lovade mig själv att göra vad som helst för honom.

Skall vackert erkänna att jag skulle kunna stå i timmar och titta på mina två hjärtan.

När dom busar, när R tjuter av glädje och man ser att hela han är hur glad som helst.

Eller när hans pappa sitter och spelar för honom, jag älskar stå där i dörröppningen och bara se, se på dom två människor som gör mig hel. 

Gör mig till den sambo/mamma som jag i dags läget är.

Jag älskar Robban.

Jag älskar Rasmus