Som rubriken säger.

Finns inget som bör sägas som inte redan är sagt, finns inget som i ord kan beskriva mitt lyckorrus.

Vi blev fyra över en eftermiddag. Så underbart. Så fantastiskt.

Rasmus

Imorrn är det dessutom 1 år sen vi förlovade oss och på måndag är den 1,5 år sen vi blev tillsammans. Och han är killen jag vill lägga mig vid varje kväll, han är killen jag vill vakna med. Och framför allt är han den kille jag vill dela resten av mitt liv med.

Jag älskade dig/er mer idag än igår men jag älskar dig/er mer imorgon.

Ett år, ett år av kärlek. Ett år av nått jag aldrig kunna drömma om.

Vi firade och han älskade vara i centrum, han charmade alla.

Och jag vill än en gång tacka för den otroligt fina dag han fick och alla fina presenter.

Både i onsdags då vi firade med dom närmaste och nu i helgen då vi hade kalas.

  J, Grim, Maja. Sanna och Rasmus.   J och R   Han älskar sin spis och grytor. Charmknutten min

   Så fort han får tag i nått så tar han det till örat och säger" hej, hej"

Vi har haft en underbar dag ute i stugan efter Bm besöket.

Älskar verkligen den platsen. Det är som så lugnt. Ute vid sjön.

Som på landet fast ändå inte. Som mitt ute i ingenstans med "bara" 15 min till stan.

Stugan är inte stor, men helt perfekt för min familj. För det är våran lilla samlingsplats.

Julafton firade vi där ute, lika så nyår. Underbar mat, eld i öppenspisen. Tystnade utanför dörren som är så skön talande. Lugnet. Där försvinner all stress.

Julen, just ja. Rasmus hade en underbar jul. Så mycket julklappar. Så mycket som jag kommer knappt ihåg vem som gav vad. Trumset, volvobil, ankor,  briojärnväg och massa annat. Jacka, mössa, halsduk och pyjamasar.

Jag fick en massa jag med, helt nya köksknivar, fotbehandlning, microvågsugn och örhängen!

Trots en överskattad högtid så slutade 2010 helt underbart. Och jag ha börjat 2011 precis börja som det förra....

Så jag älskar livet just nu.

Sov gott.

Du kom, du sågs och du var älskad från första stund.

Idag är de tisdag, ska snart i väg till BM. Lär ju vara bland dom sista gångerna jag åker dit nu.  Fattar inte vad tiden tagit vägen, första veckorna av den här graviditeten gick ju tok långsamt. Sen small det bara till och så är vi här nu.

Samtidigt blir min kille hela ett år om en vecka, vad tar tiden vägen?

Han som kom, sågs och segrade.   

Ska väl göra ett seriöst försök att få undan julen i veckan, byta gradiner och få tillbaka vardagen. Robban ska ju tillbaka till skolan på måndag, så vardagen kommer ju närmare.

Fast vilken vardag? Undra hur det kommer bli ha två små. Undra om dom är lika.

Undra vem det är som gömmer sig där. Lite smått nervös samtidigt som jag längtar.

Men snart så

Alvina:

Hur träffades du å din kille? :) Berätta!

Under en massa omständigheter och en massa fram och tillbaka så möttes vi åter igen. Första gången var när jag var 16, skulle fylla 17.  Sommaren 2003.

Jag fick hans nummer, men ringde aldrig.

Nästan drygt ett år senare fick jag ett mejl av en kille, vi mejlade och han berättade då vem han var.Det  finns inte så många med det namnet så jag hämtade lappen med hans nummer och frågade om det var hans. Och det var det, världen är liten.

Han kom ner och hälsade på mig, jag var även till honom några gånger.

Då bodde jag i Skellefte och han i Piteå.

Sen under dom kommande åren så ha vi till och från kontakt, han smsa nästan varje kväll.

"Sov gott, dröm sött"  Iband svarade jag "love you", men oftast inte. 

Men jag har alltid ringt R när jag haft problem,  alltid när jag varit ledsen ha han varit där. Fått mig och le igen. Allting ordnar sig alltid, det är hans standard svar. Även idag.

Vilket kan reta mig till vansinne. Det tar emot och erkänna men han ha ofta rätt.

Katastroftänk är en Mgrej, alltid det värsta.

Men en dag i Januari 2009 får jag ett sms, känns som personen känner mig. Men jag har inte nummret. När jag sen får reda på att det är han så börjar han höra av sig nästan dagligen.

Vi bestämmer att jag ska åka upp till honom, jag åker totalt upp tre ggr under den våren.

Inser väl att ingen oss vill flytta. Men att vi har gett det en ärlig chans.

Sen kommer han ner för att hälsa på tre dagar i Juli 2009, sen åkte han bara tillbaka för att hämta sina saker för den 1 oktober 2009 blev vi sambos.

Januari 2010 blev vi föräldrar.

11 dagar senare fria han.

Och nu i januari 2011 ska vi bli föräldrar igen.

Och ja, jag var redan gravid när vi blev tillsammans. Men det är en helt annars historia.

Om man så så jväla lycklig som jag är nu, dessutom är det jul. Årets mest överskattande högtid men jag älskar den ändå. Från början till slut. Från första advent till tjugondeknut.

Maten, gemensakpen och allt runt om, så som julpynt och julgranen. Julganen.

För andra året ha vi en äkta. Det är våran tradition.

Traditioner, det är väl nått som går hand i hand med julen. Finns det nån annan högtid som ha så många traditioner?

Maten. Älskar skinkan, skulle lätt leva på julskinka från november till februari om jag fick.

Skulle aldrig kunna vara utan.

Alla julkalppar är nu köpta, ska snart åka på affären och handla det sista och sen får Robban jullov imorrn så då startar våran jul.

Finns mycket man kan skratta åt idag, livet.

Lite lätt så där, många få för unnat att skratta åt saker. Men det finns så mycket som gör de värt och leva. Och den sista lilla puzzelbiten föll nu för snart ett år sen.

Solklart är iaf att jag har hittat den man som jag älskar att spendera min tid med, älskar att vara i närheten av älskar att han gör mig hel.

Finns inte en sekund som jag ångrar att jag sa ja när han friade.

Det är lixom vi mot världen.

Älskar som i natt när sömnen lyste med sin frånvaro så  strök han mig på armen. Så förstående, så underbar. Så älskvärd...

Han är den jag vill gå och lägga mig bredvid, han är den jag vill vakna upp med och han är den jag vill dela mitt liv med. Han är dessutom pappa till våran son.

Sen har vi R, våran son.

Det var kärlek första ögonkastet, det var då vi möttes på riktigt.

Hans ögon var dom finaste jag nånsin sett, hans mun var den vackraste jag skådat och hela han visade var perfektion var.  Det var som jorden stilla, tiden stannade och allt blev så solklart.

Min första stjärna var född.

Lovade mig själv att göra vad som helst för honom.

Skall vackert erkänna att jag skulle kunna stå i timmar och titta på mina två hjärtan.

När dom busar, när R tjuter av glädje och man ser att hela han är hur glad som helst.

Eller när hans pappa sitter och spelar för honom, jag älskar stå där i dörröppningen och bara se, se på dom två människor som gör mig hel. 

Gör mig till den sambo/mamma som jag i dags läget är.

Jag älskar Robban.

Jag älskar Rasmus