Nu får det vara nog med elände. Jag är inget jväla offer.

Dock har det var lite motgångar och tufft den sista tiden men nu är vi på G.

Nu jävlar ska detta år bli minst lika bra som det förra, om inte bättre.

Vi kan börja med idag, klev upp tidigt. Har fått sova dom två senaste nätterna, helt underbart och få lite enegri tillbaka

Känns som det varit lite tugnt. Nu ha jag gjort bort det tråkiga för i år.

Nu kan det bara bli bätte. Och min lilla prins, lilla och lilla. Min stora kille är så stolt storebror så ni kan knappt tänka er. Han ger henne nappen. Spelar ingen roll om hon ligger i sin säng och han hitta nappen i v-rummet så kryper han dit och ska ge henne den. Eller om man ställer hennes flaska på bordet och går därifrån så kommer han med i handen när man ska lägga ner henne. Han ska stryka på henne och pussa.  Den senaste veckan ha man dessutom kunna ana ett litet LLLLIIII från hans sida. Vi tolkar det som Liv.

Dessutom börjar fler och fler ord sitta hos honom, kanske inte klockrena men dock funktionella. Blir så stolt när man börjar kunna förstå vad han vill.

Ikväll är det Johans sista kväll hos oss. Vi ha ätit gott, ska bara mysa som bara vi kan och sen kommer jag sakna sällskapet. Men inget vara för evigt och han kan ju inte bo på våran soffa. Även om jag haft seriösa övertalningsförsök.

Känslorna åker verkligen upp och ner. Fram och tillbaka. Rulla runt och upp på benen igen.

Ingen är som förr,  inte så att jag hade räknat med att vardagen skulle bli som förr men två stycken man jag kanske inte hade räkna med denna start.

Jag vet att jag ha svamlat mycket i mina tidigare inlägg. Jag har kanske bara skjutit det framför mig. Visst ha jag grätit, men jag kanske inte veta riktigt varför?

Nu när man kommit hem, sitter i sin soffa och sitter med sina tankar så är de svårt för den som aldrig upplevt detta att sätta sig in. Svårt att i sin vildaste fanatsi föreställa sig den maktlöshet som innfinner sig, timme efter timme. Dag ut och dag in.

När Liv föddes, kräktes R hos sin barnvakt. Jag frågade vad som skulle hända om Liv nu fick magsjuka, doktorn på BB svarade i värsta fall blir det sondmatning eller dropp men det var extremt ovanligt att så små barn skulle få det och vi skulle vara extra noga med handhygienen.

Nu hade vi sån tur att Rasmus kunde stanna hos sin barnvakt tnågra dagar. Över 72 timmar.

Kändes som en hel evighet utan honom, mitt hjärta skrek av saknad men vi gjorde det ju för allas bästa.

När han kom tillbaka, var han världens gulligaste. Kramade och pussade mig. Var så otroligt söt med Liv. Pratade och ville visa sina leksaker. Vi satt inne i hans rum och lekade hela eftermiddagen. Sen åt vi hans favortimat.

Söndagen kom. Tittade förbi och försvann.

Måndagen kom magjsukan till mig, vi ringde och rådfrågade och fick till svar att jag skulle dricka mycket och amma ofta. För det var fortfarande extremt ovanligt att så SMÅ barn skulle få magsjuka.

Kvällen kom, hon blev slö. Inget vi gjorde hjälpte, hon ville bara sova.

Robban åkte in med henne.

Tisdagen var dom hemma, vi donade på här. Hon kräktes. Men åt ju bra.

Onsdagen åkte vi in för koll, skulle ta en timme. Rasmus släppte vi av hos mamma.

Under den timmen vi var där bytte vi säkert ett dussinblöjor och vi blev inlagd.

Hon ville bara sova, ammningen blev svårtare och svårare. Tillslut satte dom in sond.

Inne på isoleringen var vi, ett rum mindre än mitt sovrum. Vita väggar, rosa detaljer och en sluss.

Personal med skyddskläder. Munskydd och det som ha räddat mig dom här nio dagarna.

En tv med dvd.

När sonden sattes in blev våran dag mer inrutad.

Först vägning, amma det lilla hon orkade. Ofta var det nästan inget alls, hon orkade inte utan låg så sött i mina armar.

Vägning igen för att se hur mycket ( lite) hon fått i sig.

Sondmatning resten. Sen pumpade jag ur för att få till nästan mål.

Allt gick runt, alla siffror blandade jag ihop. Timmarna var inte timmar.

Vikten var inte vikt. Allting såg mest likadana ut var tredje timme.

Att jag varit där i nio dagar hade jag faktiskt ingen aning om när jag kom hem. 

Sen kom ju RS viruset. Som från ingenstans, helt utan förvarning.

Förutom dom inrutade rutinerna vi lyckades bygga upp dom där tre dagarna så kom det yttligare delar till våran vardag.

 Men lyckan att se henne repa sig så bra att man gråter av lycka för minsta lilla gny som kommer från henne.

Och sen möta hennes pigga blick är inte ens med ord rättvist att beskriva.

Eller när jag ringer på klockan till personalen för åttonde gången när hon dargit ut sonden sa sköterskan att jag skulle ta det som ett friskhetstecken.

Hon är min kämpe, hon är min donna med viljan av stål.

Rasmus

Gick inte en timme utan att jag tänkte på honom, eller saknade honom, Han skratt.

Söndagen fick jag lite avlösning av Robban och tog med mig honom ner på stan.

Sedan julafton ha han ju ätit helt själv, med fingrarna och ibland sked.

Väl på stan beställde jag in pannkaka( hans favoritmat), och han äter nu  med gaffel.

Vart tog min lille kille vägen? Int nog med att han växte från liten bebis till stor kille när Liv föddes men nu?! Min store kille.

Sen hade ju morfar hämta hans nya vagn, en riktigt racer vagn. Han satt och sjöng under hela våran stadsrunda, pingu var oxå med natruligt vis. 

Förutom alla små framsteg ha han under dom här 14 dagarna var varit ifrån varandra blivt duktigare på förstå vad man merna och förklara vad han menar, utan ord.

Sen kan han nu sälla helt och stå upp själv, men sätter sig så fort han inser att han inte ha något stöd.

Min kille, min store prins.

Sen finns en en tjej, E. Utan hennes stöd skulle jag aldrig klarat detta. Hon är en av dom få som kanske verkligen förstå hur maklöst och insolerad man blir. Tack E. 

Hoppas du förstå vad du betytt för mig. <3<3<3

För tre veckorsen var jag världens lyckligaste. Den lyckligast mamman i världen.

Jag hade min prins hemma, jag hade min prinsessa hos mig.

Låg och inspekterade henne genom den där platsbaljan i timmar. Tog kort.

Insåg att livet aldrig skulle bli desamma igen.

Aldrig hade jag kunnat ana den morgonen att vi några timmar senare skulle vara tvåbarnsföräldrar. Stoltaste och lyckligaste.

Så efterlängtad, så välkommet.

Våran dotter, Rasmus lilasyster Liv.

Det var även så hon kom till världen, med buller och bång.

Gick fort, var intensivt och en helt oroligt känsla. Precis som när Rasmus kom.<3

Visst hade folk runt oss haft sina åsikter om att det skulle vara FÖR tätt eller det kommer bli jobbigt. Bara tolv månader emellan. "Oj, oj, hur ska du orka?"

Jag har haft samma svar, samma intsällning till det.

Är det dina barn? Är det din kropp?

Är det dina "vaken" nätter?

Din huvudvärk?

NEJ NEJ NEJ!

Jag ha låtit det rinna av mig som vatten på en gås. Istället ha jag varit stolt.

Och uppskattat dom som verkligen tyckt och varit glada för oss.

Jag har väl förstått att vi skulle ha det tufft, att livet inte skulle vara rosa alla dagar men det kommer vara värt det tio gånger om.  Och jag skulle göra om det igen om jag fick göra om det. FÖR det är värt det varje min  jag titta på mina små. Så mycket kärlek.

Från morgon till kväll.

Rasmus är dessutom den stoltaste storebror, han hämtar hennes napp när hon är ledsen. Eller hitta han inte den så ta han sin egen. Han stryker så försiktigt på henne. Ger henne slängpussar. Hjälper mig byta blöja på henne. Han är lätt den bästa brorsan man kan ha.

Nu ikväll satt han i mitt knä och sa godnatt till henne.

Det är såna här kvällar, när R är borta det kommer över mig. 

Alla ha haft sina åsikter om hur jobbigt det skulle bli.

Men ingen talade om att det kunde bli så här.

Ingen talade om att magsjukan skulle slå så hårt på henne, eller att RS viruset skulle komma.

Visst jag visste att det var farligt för nyfödda men att hon skulle få båda två känns så orättvist.

Känns som om nån tog nio dagar av oss.

Nio dagar av våran familj. Som aldrig kommer komma tillbaka.

Vi kämpade, vi kämpade oss igenom det.

Och hon är stark.  Liv har en vilja av stål.

Tror ingen som inte upplevt dettan kan ens föreställa sig hur maklös man blir.

Jag skulle göra vad som helst för att för att vrida tillbaka tiden och ta det istället för henne.

Men hon ha som sagt kämpa och hon bli piggare och piggare.

Utnämner mig själv till världen i särklass stoltaste mamma till min prins och prinsessa.

Jag kommer vara min föräldrar, Anna och Johan evigft tacksamma för hur mycket som ställt upp dom här veckorna.

När sekunderna blir minuter. När minuterna blir till timmar och när timmarna blir till dagar,

Dagarna som nu blivit en vecka och en dag.

Innan detta har ju denna blogg bara varit puttinuttit. Söt och lite lagom len. Bara samma puttinuttin.

Och visst, det ha väl varit ups en downs i vårat liv oxå. Skillnaden är bara att jag bloggat när jag varit på humör. OCH det ha aldrig varit för att jag vill övertyga andra om hur lycklig våran familj är utan bara för att det varit precis så jag känt för stunden.

Sen kom det, bakslaget utan minsta förvarning.  En måndag kväll hemma, precis som allt hade landat hemma. Vi började uppbyggnande av våran vardag, men våran nya familjemedlem. Vi skulle skapa våran vardag, vi skulle mysa. Vi skulle ut och gå med våran nya vagn. Vi skulle åka pulka. Vi skulle bara ta dagen som den kom.

Som salt kom den in i våra så söta och lena liv. Som om den hade nått där och göra.

Jag fick den först, plågade mig igenom dom timmarna. Mådde lite bättre.

Tyvärr klarade sig inte L från denna hemska sjuka. Den borde förintas. Den borde utrotas.

Jag känner ingen, ingen som tycker om den. Och om jag hade kunnat hade jag tagit den om, om, om och om igen bara hon slapp. Jag hade gjort det för båda mina små troll.

Vi blev inlagd, med sondmatning och allt vad ett sjukhus innebär. Lukten, det sterila och folk i vita kläder med gula 70-talsrockar och munskydd.

Dagarna här inne gick, vi hoppades på en förbättring. När hon tillslut blev en aning piggare satt vi på sängkanten och grät glädjetårar. 

Natten blev hon lite sämre. På morgonen var hon sämre än när vi blev inlagd.

Sköterskan kom in, hon var här inne nästan hela tiden. Fick en känsla i magen om att det inte var som det skulle.

När hon stog dör vid fönstret, när hon låg i armarna( på den för övrigt hårdaste och roligaste sköterska här inne) så ser jag henne. Hon kurrar ihop sig till en liten boll.

Läpparna bli lila, hela hon får en blå ton. Hela MITT HJÄRTA SKRIKER.

Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag hade varit hemma.

Hon får syrgas och får tillbaka sin färg. Minuterna tills doktorn kommer känns som evigheter.

Hon prata kikhosta, dom tar prover. Konstaterad Rsvirus.

Känner mina tårkanaler sprängs. Jag kämpar emot. Robban är stark. Han stryker mig på kinden. Han står där. Lika stark och trygg som han är snygg.

Timmarna blir till kväll. Han måste tyvärr åka hem. Själv sitter jag där. Med en docka lika söt som den sötaste. Lika vacker som sin bror. Jag funderar på hur han har det.

Tårarna kommer. Som floder. I en hel kväll sitter jag ihop kurrad i sängen och gråter.

Gråter, gråter och gråter.

Sen är de som det vänder. För varje dag som går så blir hon piggare och piggare.

Hon tittar på oss med sina vakna, klara och stora ögon, Ibalnd små kisar hon mot oss.

Sakta, sakta och säkert börjar hon vilja äta själv.  Blir allt glesare mellan sondmatingen.

Och idag har  jag aldirg sett henne så pigg.

Jag är den lyckligaste nyblivina tvåbarnsmamman på denna jord. Min prins och min donna.

Vi fick kanske inte den start vi hade hoppas på men jag har en tuffbrud i min famn och den tuffaste lilla kille hemma som nu äter helt själv. Mamma

"Vissa saker tar lite längre tid.

Vissa saker går inte att lösa så snabbt

och vissa saker behöver lugn och ro."

Mia Skärringer

Som rubriken säger.

Finns inget som bör sägas som inte redan är sagt, finns inget som i ord kan beskriva mitt lyckorrus.

Vi blev fyra över en eftermiddag. Så underbart. Så fantastiskt.

Rasmus

Imorrn är det dessutom 1 år sen vi förlovade oss och på måndag är den 1,5 år sen vi blev tillsammans. Och han är killen jag vill lägga mig vid varje kväll, han är killen jag vill vakna med. Och framför allt är han den kille jag vill dela resten av mitt liv med.

Jag älskade dig/er mer idag än igår men jag älskar dig/er mer imorgon.

Ett år, ett år av kärlek. Ett år av nått jag aldrig kunna drömma om.

Vi firade och han älskade vara i centrum, han charmade alla.

Och jag vill än en gång tacka för den otroligt fina dag han fick och alla fina presenter.

Både i onsdags då vi firade med dom närmaste och nu i helgen då vi hade kalas.

  J, Grim, Maja. Sanna och Rasmus.   J och R   Han älskar sin spis och grytor. Charmknutten min

   Så fort han får tag i nått så tar han det till örat och säger" hej, hej"

Du kom, du sågs och du var älskad från första stund.

Idag är de tisdag, ska snart i väg till BM. Lär ju vara bland dom sista gångerna jag åker dit nu.  Fattar inte vad tiden tagit vägen, första veckorna av den här graviditeten gick ju tok långsamt. Sen small det bara till och så är vi här nu.

Samtidigt blir min kille hela ett år om en vecka, vad tar tiden vägen?

Han som kom, sågs och segrade.   

Ska väl göra ett seriöst försök att få undan julen i veckan, byta gradiner och få tillbaka vardagen. Robban ska ju tillbaka till skolan på måndag, så vardagen kommer ju närmare.

Fast vilken vardag? Undra hur det kommer bli ha två små. Undra om dom är lika.

Undra vem det är som gömmer sig där. Lite smått nervös samtidigt som jag längtar.

Men snart så

Helt underbart när det hela tiden händer nya saker, hur han lär sig nya små saker varje dag. Just nu dansar vi, skakar våra rumpor som aldrig förr.

 Jag är ultra stolt. Ultra mega stolt.... <3

Han utvecklas hela tiden, helt underbart vara så nära och få uppleva det. Han är min stjärna. Han är mitt liv.Vet inte ens vad jag gjorde innan han kom.

Nu är han lite drygt 11 månader, snart storebror.

Han ska fira sin första jul snart, trodde jag skulle bära med mig hela leksaksaffären hem. Så roligt. SÅ mycket. Finns lixom ingen gräns.

 Tiden går inte fort när man ha roligt. Den springer förbi.

 Känns som om den här gången bara sprungit iväg, som om dom här snart 8 månaderna kommit och försvunnit. Har bestult ångest angående vagnen.

Tror nu att vi har tillsammans bestämt oss för den vi ska investera i.Spjälsängen är ihop skruvad och bäddad, alla kläder ligger tvättade i skåpet.

 Så nu ikväll, eller iaf i helgen, förhoppningsvis ska vi klä granen. Dela på en godisskål och titta på film. Kan inte ha det bättre, jag älskar mitt liv.

Vet du vad? Jag är ultra stolt över det med. För det är mitt liv, inte ditt.

Och jag lever en dag i taget och som om det vore den sista. <3