När sekunderna blir minuter. När minuterna blir till timmar och när timmarna blir till dagar,

Dagarna som nu blivit en vecka och en dag.

Innan detta har ju denna blogg bara varit puttinuttit. Söt och lite lagom len. Bara samma puttinuttin.

Och visst, det ha väl varit ups en downs i vårat liv oxå. Skillnaden är bara att jag bloggat när jag varit på humör. OCH det ha aldrig varit för att jag vill övertyga andra om hur lycklig våran familj är utan bara för att det varit precis så jag känt för stunden.

Sen kom det, bakslaget utan minsta förvarning.  En måndag kväll hemma, precis som allt hade landat hemma. Vi började uppbyggnande av våran vardag, men våran nya familjemedlem. Vi skulle skapa våran vardag, vi skulle mysa. Vi skulle ut och gå med våran nya vagn. Vi skulle åka pulka. Vi skulle bara ta dagen som den kom.

Som salt kom den in i våra så söta och lena liv. Som om den hade nått där och göra.

Jag fick den först, plågade mig igenom dom timmarna. Mådde lite bättre.

Tyvärr klarade sig inte L från denna hemska sjuka. Den borde förintas. Den borde utrotas.

Jag känner ingen, ingen som tycker om den. Och om jag hade kunnat hade jag tagit den om, om, om och om igen bara hon slapp. Jag hade gjort det för båda mina små troll.

Vi blev inlagd, med sondmatning och allt vad ett sjukhus innebär. Lukten, det sterila och folk i vita kläder med gula 70-talsrockar och munskydd.

Dagarna här inne gick, vi hoppades på en förbättring. När hon tillslut blev en aning piggare satt vi på sängkanten och grät glädjetårar. 

Natten blev hon lite sämre. På morgonen var hon sämre än när vi blev inlagd.

Sköterskan kom in, hon var här inne nästan hela tiden. Fick en känsla i magen om att det inte var som det skulle.

När hon stog dör vid fönstret, när hon låg i armarna( på den för övrigt hårdaste och roligaste sköterska här inne) så ser jag henne. Hon kurrar ihop sig till en liten boll.

Läpparna bli lila, hela hon får en blå ton. Hela MITT HJÄRTA SKRIKER.

Jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om jag hade varit hemma.

Hon får syrgas och får tillbaka sin färg. Minuterna tills doktorn kommer känns som evigheter.

Hon prata kikhosta, dom tar prover. Konstaterad Rsvirus.

Känner mina tårkanaler sprängs. Jag kämpar emot. Robban är stark. Han stryker mig på kinden. Han står där. Lika stark och trygg som han är snygg.

Timmarna blir till kväll. Han måste tyvärr åka hem. Själv sitter jag där. Med en docka lika söt som den sötaste. Lika vacker som sin bror. Jag funderar på hur han har det.

Tårarna kommer. Som floder. I en hel kväll sitter jag ihop kurrad i sängen och gråter.

Gråter, gråter och gråter.

Sen är de som det vänder. För varje dag som går så blir hon piggare och piggare.

Hon tittar på oss med sina vakna, klara och stora ögon, Ibalnd små kisar hon mot oss.

Sakta, sakta och säkert börjar hon vilja äta själv.  Blir allt glesare mellan sondmatingen.

Och idag har  jag aldirg sett henne så pigg.

Jag är den lyckligaste nyblivina tvåbarnsmamman på denna jord. Min prins och min donna.

Vi fick kanske inte den start vi hade hoppas på men jag har en tuffbrud i min famn och den tuffaste lilla kille hemma som nu äter helt själv. Mamma

"Vissa saker tar lite längre tid.

Vissa saker går inte att lösa så snabbt

och vissa saker behöver lugn och ro."

Mia Skärringer

Som rubriken säger.

Finns inget som bör sägas som inte redan är sagt, finns inget som i ord kan beskriva mitt lyckorrus.

Vi blev fyra över en eftermiddag. Så underbart. Så fantastiskt.

Rasmus

Imorrn är det dessutom 1 år sen vi förlovade oss och på måndag är den 1,5 år sen vi blev tillsammans. Och han är killen jag vill lägga mig vid varje kväll, han är killen jag vill vakna med. Och framför allt är han den kille jag vill dela resten av mitt liv med.

Jag älskade dig/er mer idag än igår men jag älskar dig/er mer imorgon.