Lätt att det känns att våren är på g, hela jag fylls med vårkänslor. Jag önksar bara att snön skulle försvinna och det skulle bli riktigt riktigt varmt så man slippar klä på sig så mycket.

Längtar som en tok till sommaren.

Sommaren  2010 var underbar och det lär krävas en hel del men jag hoppas att 2011 kommer bli bättre om det är möljligt än 2010.

Sitter och funderar på hur livet ha förändras på dom två på år. Det är två år sen jag fick reda på att min första skulle komma, en av dom lyckligaste dagarna i mitt liv. 

Minns det som igår, hur sen alla puzzelbiter har ramlat på plats en efter en.

Som den självklaraste bild är den nu tydlig och klar. 

Grus och sten finns det inte plats för,  förlåt men tyärr är min framtid bättre än det som varit.

Samtidigt så vet jag att de kan komma salt i allt sött och  tvärtom, sött i allt salt.

Så som den stoltaste mamma jag nu är(vet att de kan upplevas som skryt/tjat;) men sluta läs då   ) bjuder jag på en bild<3

För övrigt ha vi solat på balkongen idag, ätit pytt till middag och busat på liten och stor.

Så nu tänker jag förflytta min stora(läs;jag-är-väldigt-stolt-över-min-rumpa-med) fina bakdel till soffan och avsluta denna kväll med min familj.

Sen är det lite egentid med DH och Sofias änglar.

Gud vad jag bara älskar helger som ger enegri, som ger lite livslust. 

Som gör att man älskar livet.

Först började fredagen med en middag som jag sent ska glömma, godaste maten med det trevligaste sällskap.

Sen på lördag åkte jag och mamma till ikea och shoppade loss. Kom iaf hem med diverse möbler och kläder. ;)

Sen drog jag åter igen iväg till stan och spenderade min kväll med dom bästa.

Bruttan med stor B och Diamanten

Länge sen skratta så mycket som jag gjorde, haha ;)

Summa sumarum, tackar jag för denna helg och känner mig full av energi och välkommnar våren.

Dock har jag aldrig förstått varför vi måste ställa fram och bak klockan, det är väl rätt okej när man "får" en timme men att "tappa" känns helt fel och galet.

Dom tre, dom tre som jag älskade igår, älskar idag och kommer älska imorgon.

LIV

Stek lördag är ordet för idag. Det är så hilma skönt och inte göra nått. Bara vara.

Bara vara med familjen. Min familj, min, min och bara min.

Vakande upp imorse med en på varje sida. Höll mig i varsin hand. Där låg jag.

Tittade på mina små underverk. Så unika och så speciella.

Ibland undrar jag om nån kommer väcka mig och tala om att det bara är den dröm.

För ibland är det bara för otroligt för att vara sant. Att dom två små ska vara mina.

Men det är det, och jag är jväligt stolt över. Det ska du veta;)   Tack Malin, för dom fina kläderna<3

Min kille som bara går och går.

<3<3<3<3<3<3<3<3<3

Idag gjorde jag sötpotatisgratäng med en stek av fransyska och rödvinssås. Helt underbart.

Om jag får skryta<3.

Köttet var perfekt, gratängen oxå. Såsen gudomlig och salladen till gjorde det helt komplett.

Bjuder på en bild där med när jag bjuder på så många andra bilder nuför tiden ;)

Nu ska vi slänga oss i soffan och bara vara tillsammans med oss själva och godispåsen, det är ju lördag. Inte vilken lördag som helst, det är stek lördag.

Lika snygg och stark som trygg, dessutom är han min. 

Vi bestämde oss för att göra nått roligt denna sportlovstorsdag.

Mamma, alltså jag ha stillat shoppingtamen och Rasmus ha busat som aldrig förr.

      Lilla llllliiii ( Liv) har varit med hon med och eftersom hon är så underbar så lägger jag in lite bilder på henne med.

Herre gud. Marie heter jag ÄR  stolt två barnsmamma och fyller snart 25 år. Älskar min sambo, snyggast, tryggast och bäst i hela världen.  Vi ha fått en dotter och en son.

Min dotter är den donna, började dagen med att visa världen att hon tuffaste bruden.

Tjejen är en av dom få som är beskriver ordet perfektion. Lika så min son

Ikväll går jag och lägger mig som den stoltaste mamman. Helt underbar. Som han ha testat. Som han ha övat. Idag ställde han sig upp. Bara så där.

HAN GICK!

Hela tre steg. Var helt rörd.

Sen tog det tio min sen sprang han fram och tillbaka över rummsgolvet.

Stoltast av alla, var nog jag. Och han. Han sprang  mellan mig och mormor.

Tjöt av skratt. Och hur lycklig som helst.

Så jag vet att jag ha mycket att vara stol över. Jag har mycket att skryta om.

Men idag är en milstolpe i våra liv.

God natt!

Nu får det vara nog med elände. Jag är inget jväla offer.

Dock har det var lite motgångar och tufft den sista tiden men nu är vi på G.

Nu jävlar ska detta år bli minst lika bra som det förra, om inte bättre.

Vi kan börja med idag, klev upp tidigt. Har fått sova dom två senaste nätterna, helt underbart och få lite enegri tillbaka

Känns som det varit lite tugnt. Nu ha jag gjort bort det tråkiga för i år.

Nu kan det bara bli bätte. Och min lilla prins, lilla och lilla. Min stora kille är så stolt storebror så ni kan knappt tänka er. Han ger henne nappen. Spelar ingen roll om hon ligger i sin säng och han hitta nappen i v-rummet så kryper han dit och ska ge henne den. Eller om man ställer hennes flaska på bordet och går därifrån så kommer han med i handen när man ska lägga ner henne. Han ska stryka på henne och pussa.  Den senaste veckan ha man dessutom kunna ana ett litet LLLLIIII från hans sida. Vi tolkar det som Liv.

Dessutom börjar fler och fler ord sitta hos honom, kanske inte klockrena men dock funktionella. Blir så stolt när man börjar kunna förstå vad han vill.

Ikväll är det Johans sista kväll hos oss. Vi ha ätit gott, ska bara mysa som bara vi kan och sen kommer jag sakna sällskapet. Men inget vara för evigt och han kan ju inte bo på våran soffa. Även om jag haft seriösa övertalningsförsök.

Känslorna åker verkligen upp och ner. Fram och tillbaka. Rulla runt och upp på benen igen.

Ingen är som förr,  inte så att jag hade räknat med att vardagen skulle bli som förr men två stycken man jag kanske inte hade räkna med denna start.

Jag vet att jag ha svamlat mycket i mina tidigare inlägg. Jag har kanske bara skjutit det framför mig. Visst ha jag grätit, men jag kanske inte veta riktigt varför?

Nu när man kommit hem, sitter i sin soffa och sitter med sina tankar så är de svårt för den som aldrig upplevt detta att sätta sig in. Svårt att i sin vildaste fanatsi föreställa sig den maktlöshet som innfinner sig, timme efter timme. Dag ut och dag in.

När Liv föddes, kräktes R hos sin barnvakt. Jag frågade vad som skulle hända om Liv nu fick magsjuka, doktorn på BB svarade i värsta fall blir det sondmatning eller dropp men det var extremt ovanligt att så små barn skulle få det och vi skulle vara extra noga med handhygienen.

Nu hade vi sån tur att Rasmus kunde stanna hos sin barnvakt tnågra dagar. Över 72 timmar.

Kändes som en hel evighet utan honom, mitt hjärta skrek av saknad men vi gjorde det ju för allas bästa.

När han kom tillbaka, var han världens gulligaste. Kramade och pussade mig. Var så otroligt söt med Liv. Pratade och ville visa sina leksaker. Vi satt inne i hans rum och lekade hela eftermiddagen. Sen åt vi hans favortimat.

Söndagen kom. Tittade förbi och försvann.

Måndagen kom magjsukan till mig, vi ringde och rådfrågade och fick till svar att jag skulle dricka mycket och amma ofta. För det var fortfarande extremt ovanligt att så SMÅ barn skulle få magsjuka.

Kvällen kom, hon blev slö. Inget vi gjorde hjälpte, hon ville bara sova.

Robban åkte in med henne.

Tisdagen var dom hemma, vi donade på här. Hon kräktes. Men åt ju bra.

Onsdagen åkte vi in för koll, skulle ta en timme. Rasmus släppte vi av hos mamma.

Under den timmen vi var där bytte vi säkert ett dussinblöjor och vi blev inlagd.

Hon ville bara sova, ammningen blev svårtare och svårare. Tillslut satte dom in sond.

Inne på isoleringen var vi, ett rum mindre än mitt sovrum. Vita väggar, rosa detaljer och en sluss.

Personal med skyddskläder. Munskydd och det som ha räddat mig dom här nio dagarna.

En tv med dvd.

När sonden sattes in blev våran dag mer inrutad.

Först vägning, amma det lilla hon orkade. Ofta var det nästan inget alls, hon orkade inte utan låg så sött i mina armar.

Vägning igen för att se hur mycket ( lite) hon fått i sig.

Sondmatning resten. Sen pumpade jag ur för att få till nästan mål.

Allt gick runt, alla siffror blandade jag ihop. Timmarna var inte timmar.

Vikten var inte vikt. Allting såg mest likadana ut var tredje timme.

Att jag varit där i nio dagar hade jag faktiskt ingen aning om när jag kom hem. 

Sen kom ju RS viruset. Som från ingenstans, helt utan förvarning.

Förutom dom inrutade rutinerna vi lyckades bygga upp dom där tre dagarna så kom det yttligare delar till våran vardag.

 Men lyckan att se henne repa sig så bra att man gråter av lycka för minsta lilla gny som kommer från henne.

Och sen möta hennes pigga blick är inte ens med ord rättvist att beskriva.

Eller när jag ringer på klockan till personalen för åttonde gången när hon dargit ut sonden sa sköterskan att jag skulle ta det som ett friskhetstecken.

Hon är min kämpe, hon är min donna med viljan av stål.

Rasmus

Gick inte en timme utan att jag tänkte på honom, eller saknade honom, Han skratt.

Söndagen fick jag lite avlösning av Robban och tog med mig honom ner på stan.

Sedan julafton ha han ju ätit helt själv, med fingrarna och ibland sked.

Väl på stan beställde jag in pannkaka( hans favoritmat), och han äter nu  med gaffel.

Vart tog min lille kille vägen? Int nog med att han växte från liten bebis till stor kille när Liv föddes men nu?! Min store kille.

Sen hade ju morfar hämta hans nya vagn, en riktigt racer vagn. Han satt och sjöng under hela våran stadsrunda, pingu var oxå med natruligt vis. 

Förutom alla små framsteg ha han under dom här 14 dagarna var varit ifrån varandra blivt duktigare på förstå vad man merna och förklara vad han menar, utan ord.

Sen kan han nu sälla helt och stå upp själv, men sätter sig så fort han inser att han inte ha något stöd.

Min kille, min store prins.

Sen finns en en tjej, E. Utan hennes stöd skulle jag aldrig klarat detta. Hon är en av dom få som kanske verkligen förstå hur maklöst och insolerad man blir. Tack E. 

Hoppas du förstå vad du betytt för mig. <3<3<3

För tre veckorsen var jag världens lyckligaste. Den lyckligast mamman i världen.

Jag hade min prins hemma, jag hade min prinsessa hos mig.

Låg och inspekterade henne genom den där platsbaljan i timmar. Tog kort.

Insåg att livet aldrig skulle bli desamma igen.

Aldrig hade jag kunnat ana den morgonen att vi några timmar senare skulle vara tvåbarnsföräldrar. Stoltaste och lyckligaste.

Så efterlängtad, så välkommet.

Våran dotter, Rasmus lilasyster Liv.

Det var även så hon kom till världen, med buller och bång.

Gick fort, var intensivt och en helt oroligt känsla. Precis som när Rasmus kom.<3

Visst hade folk runt oss haft sina åsikter om att det skulle vara FÖR tätt eller det kommer bli jobbigt. Bara tolv månader emellan. "Oj, oj, hur ska du orka?"

Jag har haft samma svar, samma intsällning till det.

Är det dina barn? Är det din kropp?

Är det dina "vaken" nätter?

Din huvudvärk?

NEJ NEJ NEJ!

Jag ha låtit det rinna av mig som vatten på en gås. Istället ha jag varit stolt.

Och uppskattat dom som verkligen tyckt och varit glada för oss.

Jag har väl förstått att vi skulle ha det tufft, att livet inte skulle vara rosa alla dagar men det kommer vara värt det tio gånger om.  Och jag skulle göra om det igen om jag fick göra om det. FÖR det är värt det varje min  jag titta på mina små. Så mycket kärlek.

Från morgon till kväll.

Rasmus är dessutom den stoltaste storebror, han hämtar hennes napp när hon är ledsen. Eller hitta han inte den så ta han sin egen. Han stryker så försiktigt på henne. Ger henne slängpussar. Hjälper mig byta blöja på henne. Han är lätt den bästa brorsan man kan ha.

Nu ikväll satt han i mitt knä och sa godnatt till henne.

Det är såna här kvällar, när R är borta det kommer över mig. 

Alla ha haft sina åsikter om hur jobbigt det skulle bli.

Men ingen talade om att det kunde bli så här.

Ingen talade om att magsjukan skulle slå så hårt på henne, eller att RS viruset skulle komma.

Visst jag visste att det var farligt för nyfödda men att hon skulle få båda två känns så orättvist.

Känns som om nån tog nio dagar av oss.

Nio dagar av våran familj. Som aldrig kommer komma tillbaka.

Vi kämpade, vi kämpade oss igenom det.

Och hon är stark.  Liv har en vilja av stål.

Tror ingen som inte upplevt dettan kan ens föreställa sig hur maklös man blir.

Jag skulle göra vad som helst för att för att vrida tillbaka tiden och ta det istället för henne.

Men hon ha som sagt kämpa och hon bli piggare och piggare.

Utnämner mig själv till världen i särklass stoltaste mamma till min prins och prinsessa.

Jag kommer vara min föräldrar, Anna och Johan evigft tacksamma för hur mycket som ställt upp dom här veckorna.