Känslorna åker verkligen upp och ner. Fram och tillbaka. Rulla runt och upp på benen igen.

Ingen är som förr,  inte så att jag hade räknat med att vardagen skulle bli som förr men två stycken man jag kanske inte hade räkna med denna start.

Jag vet att jag ha svamlat mycket i mina tidigare inlägg. Jag har kanske bara skjutit det framför mig. Visst ha jag grätit, men jag kanske inte veta riktigt varför?

Nu när man kommit hem, sitter i sin soffa och sitter med sina tankar så är de svårt för den som aldrig upplevt detta att sätta sig in. Svårt att i sin vildaste fanatsi föreställa sig den maktlöshet som innfinner sig, timme efter timme. Dag ut och dag in.

När Liv föddes, kräktes R hos sin barnvakt. Jag frågade vad som skulle hända om Liv nu fick magsjuka, doktorn på BB svarade i värsta fall blir det sondmatning eller dropp men det var extremt ovanligt att så små barn skulle få det och vi skulle vara extra noga med handhygienen.

Nu hade vi sån tur att Rasmus kunde stanna hos sin barnvakt tnågra dagar. Över 72 timmar.

Kändes som en hel evighet utan honom, mitt hjärta skrek av saknad men vi gjorde det ju för allas bästa.

När han kom tillbaka, var han världens gulligaste. Kramade och pussade mig. Var så otroligt söt med Liv. Pratade och ville visa sina leksaker. Vi satt inne i hans rum och lekade hela eftermiddagen. Sen åt vi hans favortimat.

Söndagen kom. Tittade förbi och försvann.

Måndagen kom magjsukan till mig, vi ringde och rådfrågade och fick till svar att jag skulle dricka mycket och amma ofta. För det var fortfarande extremt ovanligt att så SMÅ barn skulle få magsjuka.

Kvällen kom, hon blev slö. Inget vi gjorde hjälpte, hon ville bara sova.

Robban åkte in med henne.

Tisdagen var dom hemma, vi donade på här. Hon kräktes. Men åt ju bra.

Onsdagen åkte vi in för koll, skulle ta en timme. Rasmus släppte vi av hos mamma.

Under den timmen vi var där bytte vi säkert ett dussinblöjor och vi blev inlagd.

Hon ville bara sova, ammningen blev svårtare och svårare. Tillslut satte dom in sond.

Inne på isoleringen var vi, ett rum mindre än mitt sovrum. Vita väggar, rosa detaljer och en sluss.

Personal med skyddskläder. Munskydd och det som ha räddat mig dom här nio dagarna.

En tv med dvd.

När sonden sattes in blev våran dag mer inrutad.

Först vägning, amma det lilla hon orkade. Ofta var det nästan inget alls, hon orkade inte utan låg så sött i mina armar.

Vägning igen för att se hur mycket ( lite) hon fått i sig.

Sondmatning resten. Sen pumpade jag ur för att få till nästan mål.

Allt gick runt, alla siffror blandade jag ihop. Timmarna var inte timmar.

Vikten var inte vikt. Allting såg mest likadana ut var tredje timme.

Att jag varit där i nio dagar hade jag faktiskt ingen aning om när jag kom hem. 

Sen kom ju RS viruset. Som från ingenstans, helt utan förvarning.

Förutom dom inrutade rutinerna vi lyckades bygga upp dom där tre dagarna så kom det yttligare delar till våran vardag.

 Men lyckan att se henne repa sig så bra att man gråter av lycka för minsta lilla gny som kommer från henne.

Och sen möta hennes pigga blick är inte ens med ord rättvist att beskriva.

Eller när jag ringer på klockan till personalen för åttonde gången när hon dargit ut sonden sa sköterskan att jag skulle ta det som ett friskhetstecken.

Hon är min kämpe, hon är min donna med viljan av stål.

Rasmus

Gick inte en timme utan att jag tänkte på honom, eller saknade honom, Han skratt.

Söndagen fick jag lite avlösning av Robban och tog med mig honom ner på stan.

Sedan julafton ha han ju ätit helt själv, med fingrarna och ibland sked.

Väl på stan beställde jag in pannkaka( hans favoritmat), och han äter nu  med gaffel.

Vart tog min lille kille vägen? Int nog med att han växte från liten bebis till stor kille när Liv föddes men nu?! Min store kille.

Sen hade ju morfar hämta hans nya vagn, en riktigt racer vagn. Han satt och sjöng under hela våran stadsrunda, pingu var oxå med natruligt vis. 

Förutom alla små framsteg ha han under dom här 14 dagarna var varit ifrån varandra blivt duktigare på förstå vad man merna och förklara vad han menar, utan ord.

Sen kan han nu sälla helt och stå upp själv, men sätter sig så fort han inser att han inte ha något stöd.

Min kille, min store prins.

Sen finns en en tjej, E. Utan hennes stöd skulle jag aldrig klarat detta. Hon är en av dom få som kanske verkligen förstå hur maklöst och insolerad man blir. Tack E. 

Hoppas du förstå vad du betytt för mig. <3<3<3