För tre veckorsen var jag världens lyckligaste. Den lyckligast mamman i världen.

Jag hade min prins hemma, jag hade min prinsessa hos mig.

Låg och inspekterade henne genom den där platsbaljan i timmar. Tog kort.

Insåg att livet aldrig skulle bli desamma igen.

Aldrig hade jag kunnat ana den morgonen att vi några timmar senare skulle vara tvåbarnsföräldrar. Stoltaste och lyckligaste.

Så efterlängtad, så välkommet.

Våran dotter, Rasmus lilasyster Liv.

Det var även så hon kom till världen, med buller och bång.

Gick fort, var intensivt och en helt oroligt känsla. Precis som när Rasmus kom.<3

Visst hade folk runt oss haft sina åsikter om att det skulle vara FÖR tätt eller det kommer bli jobbigt. Bara tolv månader emellan. "Oj, oj, hur ska du orka?"

Jag har haft samma svar, samma intsällning till det.

Är det dina barn? Är det din kropp?

Är det dina "vaken" nätter?

Din huvudvärk?

NEJ NEJ NEJ!

Jag ha låtit det rinna av mig som vatten på en gås. Istället ha jag varit stolt.

Och uppskattat dom som verkligen tyckt och varit glada för oss.

Jag har väl förstått att vi skulle ha det tufft, att livet inte skulle vara rosa alla dagar men det kommer vara värt det tio gånger om.  Och jag skulle göra om det igen om jag fick göra om det. FÖR det är värt det varje min  jag titta på mina små. Så mycket kärlek.

Från morgon till kväll.

Rasmus är dessutom den stoltaste storebror, han hämtar hennes napp när hon är ledsen. Eller hitta han inte den så ta han sin egen. Han stryker så försiktigt på henne. Ger henne slängpussar. Hjälper mig byta blöja på henne. Han är lätt den bästa brorsan man kan ha.

Nu ikväll satt han i mitt knä och sa godnatt till henne.

Det är såna här kvällar, när R är borta det kommer över mig. 

Alla ha haft sina åsikter om hur jobbigt det skulle bli.

Men ingen talade om att det kunde bli så här.

Ingen talade om att magsjukan skulle slå så hårt på henne, eller att RS viruset skulle komma.

Visst jag visste att det var farligt för nyfödda men att hon skulle få båda två känns så orättvist.

Känns som om nån tog nio dagar av oss.

Nio dagar av våran familj. Som aldrig kommer komma tillbaka.

Vi kämpade, vi kämpade oss igenom det.

Och hon är stark.  Liv har en vilja av stål.

Tror ingen som inte upplevt dettan kan ens föreställa sig hur maklös man blir.

Jag skulle göra vad som helst för att för att vrida tillbaka tiden och ta det istället för henne.

Men hon ha som sagt kämpa och hon bli piggare och piggare.

Utnämner mig själv till världen i särklass stoltaste mamma till min prins och prinsessa.

Jag kommer vara min föräldrar, Anna och Johan evigft tacksamma för hur mycket som ställt upp dom här veckorna.